shesdeadletsdisco

Mycket omtumlande dagar nu alltså.
Vet inte om jag lyckas hantera de så bra då jag nu sitter här med tårar tryckandes bakom ögonen.
Shit. Jag är för känslig helt enkelt.
Men det gör ganska ont.
I pekfingrarna pga lingrejen på hantverkstekniken igår och pga att jag fastnade med vanten i paraplyt. Han distraherade mig med sin enkla närvaro. 
I hjärtat pga honom. Han är hemskt underbar. Han liksom dominerar i mitt tankesystem just nu. Finns inte mycket plats för något annat. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det är nog ganska bra egentligen. Idag blev jag överlycklig när jag stod och fixade med mitt paraply ute i regnet efter en skoldag som bestod av att gå dit och genast åka hem. Jag såg honom springa över skolgården. Som vanligt iklädd sin skinnjacka och svarta jeans. Helt genomvåt och stressad. Antagligen försenad. När han sprang upp för trappan visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste ju att han skulle in vid just den dörren jag stod bredvid. Snabba sekunder. Han var redan vid dörren. På hans väg dit hade vi ögonkontakt. Vackra ögon har han. Jag blev så distraherad att det enda jag kunde göra med min mun var att rycka lite för att likna det vid ett leende. Fan. Jag hade ju lovat mig själv att nästa gång jag såg honom skulle jag säga hej. Oerhört många tillfällen har redan gått förlorade då jag sett honom i korridorerna. Hamnat några personer bakom honom i matkön. Men man vill ju inte heller skrika över allas huvuden för att han kanske ska komma att ignorera en. Man vill inte riskera någonting man inte redan har. Jag vågar inte säga hej för jag vill inte bli ohejad tillbaka. Då gör det bara ännu ondare. Jag kan ju vara glad att det var jag som vek undan blicken idag och inte han. När han hade stängt dörren och sprang uppför trapporna till tredje våningen ville jag inget hellre än springa efter och säga hej. Bara för att ha det gjort. Men ack nej. Sådant kan man ju bara inte göra. Men måndag. Pang på rödbettan. Ett hej kan ju åtminstone leda denna relation vidare till ett högre stadie. Kanske till ett hej hur mår du? om en vecka. Shit alltså. Jag vill ju. Jag vill alltid men jag vågar aldrig och låtar allting rinna igenom mina fingrar som sand. Jag tar aldrig hand om mina sköra känslor. Vem är det som får lida i längden då? Ja inte är det dem. Jag ska inte orsaka mer lidande för det finns det redan för mycket av här i världen. På måndag ska jag tamigfan heja på han med de vackra ögonen och det finaste leendet i hela skolkatalogen.
Adios & förlåt för att ni ska få ta del av mina konversationer med mig själv.